Havsresan 2009 i Simrishamn

Fredag

På morgonen ser det tomt ut i hamnen. En ensam silltrut flyger skriande över mitt huvud. Jacob Hägg, Ocean Surveyor och kustbevakningens KBV 202 ligger inte längre vid kaj i Simrishamn. En kall vindfläkt sveper in från havet. Havsresan 2009 närmar sig sitt slut.

Jacob Hägg är på väg mot Limhamn för att kalibrera sitt ekolod. På vägen dit gör de en sista vrakkartering åt Havsresan. Om några dagar väntar två veckors ledighet, berättade Jacob Häggs kock, Peter Meyr, för mig vid gårdagens middag. Han och de övriga i besättningen ser lite trötta, men glada ut.

SGU på Ocean Surveyor har också ett pressat arbetsschema och måste tidigt iväg. Trots detta stannar de till utanför Haväng. Där ska de ta den efterlängtade borrkärnan åt kvartärgeologerna. Hur högt är egentligen torvlagret? Forskarna väntar med spänning på svaret.

Vid frukosten på hotellet i Simrishamn diskuterar de kvarvarande deltagarna som vanligt vilka positioner som ska besökas och vem som ska göra vad. Under dagen genomförs det sista av Havsresans fältarbete. I morgon finns risk för ökande vindar så de flesta planerar att resa hem i kväll. 

Det är ett hål i Ranjas skrov

Innan Gustav Kågesten och Robert Venema, konsulter vid Marin Miljönalys AB, sticker iväg med sin undersökningsbåt Ranja, ber jag dem summera vad de har gjort under Havsresans gång.

Marin Miljöanalys är ett Göteborgsbaserat konsultföretag som utför många sorters marina utredningar och undersökningar i hamnar och kustnära områden. Deras största verksamhet är sjömätning och ombord på Ranja har de ett flerstråligt ekolod. De använder alltså samma metodik att mäta upp bottentopografin som sjöfartsverket, men från en betydligt mindre båt.

– Vårt första jobb gjorde vi rakt utanför Simrishamns hamn, berättar Gustav. Vi mätte upp grundet Nedjan ganska noga, ja alltså mycket noga. Resultatet ska vi förhoppningsvis visa på utställningen i Simrishamn i juli.

Gustav kom ner i måndags tillsammans med kollegan Patrik Liljestrand. Ranja hade de med sig på en trailer. När hon väl var i sjön och instrumenten var kalibrerade var de snabbt redo att ge sig ut till Nedjan och börja ekoloda. Att använda ett flerstråligt ekolod – Gustav kallar ekolodet för multibeamen – för att kartera djup och geologisk bottenstruktur är vardagsmat för dem.

Jag sitter på kajkanten medan Gustav och Robert gör i ordning båten för avfärd. Genom ett fyrkantigt hål framme på Ranjas fördäck lyser vattnet grönt.

– Det är där vi sänker ner multibeamen när vi ska börja ekoloda, förklarar Gustav.

­ Vi har nu också testat att använda multibeamen på ett, för oss, nytt sätt, berättar Gustav vidare. Vi vill kunna visa inte bara botten utan också vad som finns i vattnet mellan yta och botten. Tänk att kunna visualisera fisken också, det skulle nog vara roligt för fiskarena att se.

– Vi testade denna, så kallade ”backscattering”-teknik när vi var här utanför där det brukar ansamlas mycket fisk.

Robert fyller i att vid bottenkarteringen använder man kraftigt med ljudenergi från ekolodet för att tränga igenom eventuell växtlighet och få en tydlig bild av själva bottenstrukturen. Då filtrerar man också bort allt mjukt fluff, all växtlighet. Men det är alltså möjligt att med backscatteringtekniken se även det fluffiga, exempelvis ålgräsängar. På så sätt kan man snabbare kartera vegetation över stora områden än om man måste skicka ner en bottenhuggare eller en kamera.

Tre nya vrak på en dag

– Tisdagen var en mycket spännande dag, fortsätter Gustav entusiastiskt. Då var vi ute med Jan Öijeberg och Arne Sjöström – de berömda arkeologerna, säger Gustav och ler stort.

– Vi hittade tre helt nya vrak utifrån nätfästen, positioner som vi fått från de lokala fiskarna. Ett av vraken låg på 47 meters djup och verkade relativt välbevarat.

De två andra vraken längre ut verkade vara betydligt mer nedkörda i sanden, enligt Gustav. Ekolodsbilderna avslöjar att där är fullt med trålspår runt om vraken. Trålfiskarna återkommer troligen hit eftersom det ofta finns mycket fisk runt vrak. Vraken fungerar helt enkelt som konstgjorda rev där småfiskar hittar gömslen. Små fiskar drar till sig stora fiskar och stora fiskar drar till sig fiskare.

– På hemvägen från vraken passade vi på att ta några bottenprover i ett 75 meter djupt område. Titta vilket härlig, svart bottenmaterial vi fick upp med huggaren, säger Gustav och visar mig en bild på sin dator. Det luktade riktigt illa av svavelväte, vilket alltså betyder att det inte finns något syre – bottnen är helt död i djuphålan.

– Det är troligtvis helt naturligt att det blir syrebrist på sådana djupt liggande bottnar, tillägger Gustav. På sandbottnarna runt om ser det fint ut.

På onsdagen åkte forskare från Kungliga Tekniska Högskolan med Ranja ut till just den lokalen. Forskarna letar efter ett område med varaktig syrebrist för ett kommande pilotprojekt för syresättning av Östersjön. Förhoppningsvis har Gustav och Robert hittat en bra lokal åt dem. 

Temadagen – en dag för visningar och diskussion

Precis som övriga deltagare i Havsresan visade Gustav Kågesten och Robert Venema upp sin båt på temadagens eftermiddag. Då fick de även tillfälle att diskutera marin kartering och kustplanering med intresserade seminariedeltagare.

Under förmiddagens seminarieserie fick de och jag höra mer om marin kartering och om kulturmiljön under vattenytan inne i Skeppets lokaler. Genom den långa fönsterraden såg jag Havsresans ljusblå flagga vaja från alla undersökningsfartygen i hamnen. På träiga fällstolar satt ett nittiotal personer samlade. Det var representanter från länsstyrelser och kustkommuner, från universitet, statliga verk och från många olika företag.

Alla är vi överens om att nu måste vi ta itu med planeringen av våra kuster, både över och under vattenytan. Claes Pile från miljödepartementet redogör för regeringens nya havspolitik som presenterades i en proposition i mars i år och som kommer fastställas av riksdagen i dagarna.

Jag har läst propositionen. Regeringen anser att det är viktigt att ta ett helhetsgrepp om de marina frågorna, står det där, att planera långsiktigt och utifrån att det finns många som vill använda havets resurser. I förvaltningsarbetet ska myndigheterna arbeta enligt ekosystemansatsen skriver man. Med detta menas bl a att havets resurser ska kunna nyttjas på ett långsiktigt hållbart sätt och inte bara utnyttjas av enskilda intressen.

Många fina ord. Men vem som ska ansvara för att planeringen verkligen genomförs längs kuster, längre ut på svenskt territorialvatten och i den ekonomiska zonen är inte alls klart ännu, förstår jag av Claes Piles framförande. Nya direktiv ska skrivas, nya utredningar tillsättas.

Jag sjunker ner i arga tankar: stora summor satsas på avancerade, storskaliga experiment för att rädda Östersjön, tekniska lösningar som enligt min mening inte kommer att fungera. I stället är det ett träget arbete med att minska närsaltsutsläpp, resursplanering och en vettig fiskeriförvaltning som krävs för att rädda Östersjön.

Jag återfördes till verkligheten, och den hårda stolen, när Mattias Müller från Trelleborgs kommun började tala om kustplanering i praktiken. Solen sken och jag kunde inte låta bli att tänka att det är därute, just nu, som vi måste börja. Så som jag har fått vara med om att göra under dessa veckor med Havsresan 2009.

Arbetet fortsätter I

– Idag ska vi ner mot Brantevik och samköra ett område med Kjell Andersson på Carolina, säger Gustav Kågesten när vi avslutar morgonens samtal. På Carolina har de sin släpvideokamera som de kan köra med lite fart, fortsätter Gustav. De kör med sitt videosystem och vi kör med multibeamen och backscattertekniken.

Eftersom det ingår exakt GPS-positionering i båda teknikerna så kan Ranjas multibeambilder av bottenformation och -struktur sättas samman med Carolinas filmbilder på bottenytan. Något som säkert är användbart i samband med översiktliga karteringar i kustnära områden.

Marin Miljöanalys båt Ranja ger sig av ut från Simrishamns hamn för det sista fältarbetet. Efter fältveckorna återstår mycket arbete med att sammanställa och bearbeta all information som samlats in.

En del kartor och fynd kommer det att bli möjligt för alla att se under perioden 20 juli – 2 augusti då det ordnas en utställning i lokalen Skeppet, i Simrishamns hamn. På utställningen visas även material från deltagare, företag och myndigheter med både allmän information om deras verksamhet och specialframtaget material med anknytning till Simrishamn/Hanöbukten.

Arbetet fortsätter II

Jag har fått de sista bilderna till bloggen från Gustav och Robert som återvänder från Brantevik på eftermiddagen. Allt har gått bra och de berättar att de hört att SGU har fått upp en hel och fin borrkärna från torven.

Nöjd med oss alla och med mig själv går jag runt i Simrishamn. Jag bestämmer mig för att köpa den vackra schalen som ligger i skyltfönstret till den där lite fina affären. Jag har gått förbi och tittat på den varje dag, den är så vackert havsgrön. Egentligen är den för dyr men… Jag tar den ändå, säger jag till expediten, och förklarar att jag just har avslutat ett arbete här. Hon undrar intresserat vad jag har gjort och jag nämner Havsresan.

– Är det om skogen och det där vraket som ligger därute, frågar kvinna som också tittar på schalar. Jag har sett bilderna, tillägger hon.

Vi står en stund och pratar om allt Havsresan har hittat utanför Simrishamn, allt spännande som finns att se under ytan.

– Tänk vilka möjligheter detta skulle innebära för oss i Simrishamn, utbrister kvinnan mitt emot mig, man skulle kunna ta ut turister som vill dyka.

– Ja, men också barnfamiljer och andra som vill åka båt och kanske se skogen och vraken via videokamera, tillägger jag. Eller bara åka båt i kvällsljuset längs Stenshuvud och Haväng, fortsätter jag, och tänker på båtturerna jag gjort i veckan.

­ Tror du att kommunen har förstått vad detta innebär, säger kvinnan efter en stunds tystnad.

Jag nickar.

– Är du verkligen säker på att de förstått? Hon skakar på huvudet och ser inte ut att lita på beslutsfattare.

Men uppenbarligen har hon själv förstått att det som finns där under havsytan är något att bevara och att använda – på rätt sätt.

Onsdag

Vilket väder vi har, sol och stilla!

– Det är helt enligt planerna, säger Kjell Andersson, maj är den bästa månaden för Havsresan. Då har vi fint väder, det är lite alger i vattnet och dagarna är långa.

 Kjell ser alldeles lugn ut där han sitter med telefonen i ena handen och aktivitetsschemat i den andra. Morgonens planering är avslutad men den efterträdande förvirringen är värre än vanligt. Nu är vi många som ska ut med olika båtar och på olika uppdrag. Alla är här, för i morgon, torsdag, är det den stora temadagen med föredrag och visningar.

Gustav Kågesten och Patrik Liljestrand från Marin Miljöanalys, som kom i måndags, ska ut och kartera med flerstråligt ekolod. Henrik Roosberg och de andra från Kustbevakningen ska köra med sonarer. Hans Linderson från kvartärgeologen i Lund – han som åldersbestämmer träd – är tillbaka, nu i sällskap med Lovisa Zillén från samma avdelning. Alla dykare från Malmö Sportdykarklubb är redo att ge sig ut å sjön.

Gustav och Patrik rusar iväg till hamnen för att bli intervjuade i Radio Kristianstads morgonprogram och mitt i röran dyker Skånska Dagbladets reporter upp. Jag inser att dagen kan bli lika hektisk som igår då vi bland annat hade besök av en reporter från TT och en från Sydsvenska Dagbladets web-redaktion. Jag måste smita iväg för att också jag ska hinna skriva något.

Dagarna är långa i maj sa Kjell, och tur är det. Området med den sjunkna skogen ligger inom Ravlundamilitärernas skjutområde och oturligt nog har de skjutövningar samma tid som Havsresan 2009 pågår. Därför måste vi utnyttja morgnar och sena eftermiddagar när vi nu vill ha hjälp av Sjöfartsverkets sjömätningsfartyg Jacob Hägg att kartera området utanför Haväng och Verkeån.

Med Jacob Hägg till skogen

Befälhavaren på Jacob Hägg, Mårten Hörlin, har ingenting emot att åka med fartyget längs Havängs stränder.

– Det var så fint väder, solen stod alldeles lagom högt på himlen och så åkte jag båt precis utanför Haväng där jag badade som ung, säger Mårten. Det är inte dåligt att ha utsikt över Kivik och de blommande äppelträden ovanför till morgonkaffet.

Mårten berättar att han växte upp i Brösarp och då hade han ingen aning om att det fanns en skog ute i vatten.

– Det fanns inte i sinnesvärlden, skrattar Mårten. Så när jag fick höra talas om skogen för fem år sedan, så tänkte jag att det låter ju jättehäftigt. Och så är man här nu!

Jag har fått följa med Jacob Hägg ut på måndagseftermiddagen. De ska fortsätta kartera uppe vid Haväng och följa upp några intressanta formationer de observerat under morgonen, bland annat utanför Verkeån.

Det 37 meter långa fartyget tar sig smidigt ut ur Simrishamns hamn, det är överstyrman Love Brovik som står till rors. På avstånd ser vi Stenshuvuds karakteristiska siluett.

Sjömätningsfartyget Jacob Hägg utför i vanliga fall mätningar av bottendjup, mätningar som ligger till grund för eventuella korrigeringar av sjökorten. De stora uppdragen gäller noggranna mätningar av farleder. De kontrollerar även områden som rapporterats in som felmätta eller områden där grundstötningar skett.

Havsresans flagga hissas på Jacob Hägg

Uppdraget att delta i Havsresan 2009 blir en omväxling för alla i besättningen. Vi blir presenterade för de övriga i besättningen: 2:e styrman Martina Wessberg, systemingenjör och mätningsledaren Kent Lögdberg, Peter Mayr som är kock, Stig Levin som är chief och Håkan Olofsson som är matros. Med på båten är också Anna-Karin Karlsson som är vikare och hjälper till med mätningarna. Denna besättning arbetar 14 dagar i streck och avlöses sedan av en annan besättning under de följande två veckorna. Så rullar det på från februari till november.

En färggrann överblick

Uppe på kommandobryggan är motorljudet dämpat, istället hörs ett stilla sus från många fläktar. Fläktarna behövs säkert för att minska värmen från all teknisk utrustning som fyller den bakre delen av bryggan. Datorskärmarna står på rad och det liknar mest ett litet kontorslandskap. Flera i besättningen är både nautiker (dvs de kan köra båten) och sjömätare (de kan hantera alla mätdata) och de turas om att kontrollera och ”cleana” data, det vill säga rensa bort felaktiga mätpunkter.

Nu har vi rundat Stenshuvud och är vi är framme vid undersökningsområdet utanför Haväng. Solen lyser över stranden och backarna och havet ligger alldeles stilla. Dykgänget från MSDK, fräser förbi, på väg till en ny dykplats.

Framme hos Love Brovik ser jag på datorskärmen hur fartyget nu kör i transekter. Sträcka för sträcka mäter vi upp djupet för resterande delar av ett kvadratkilometer stort undersökningsområde. De svarta tomrummen på skärmen färgläggs bit för bit – som av en pensel – i gröna, gula, röda nyanser (beroende på hur djupt ljudstrålarna från ekolodet når) och en bottentopografi träder fram – det okända blir synligt.

Positionering är A och O

Befälhavaren Mårten Hörlin och jag tar oss vars en kopp kaffe och går ned till den nedersta kaffemässen där vi får prata sjömätning ifred. Jag förstår att det är många uppgifter som måste hämtas in för att det korrekta djupet ska hamna på rätt plats.

– Positionering är A och O, säger Mårten. Vi utför nästan alltid så kallad RTK positionering vilket förbättrar GPS positionen ner till centimetern när. Vi hämtar vattenståndsdata från fasta sonder som mäter var tionde minut och innan vi startar måste vi mäta ljudhastigheten.

Ljudets hastighet i vattnet ändras med salthalt, temperatur och tryck och mäts därför, med hjälp av en sond, var halvmeter hela vägen ned. Eftersom ekoloden sänder ut ljudsignaler och vattendjupet beräknas utifrån hur lång tid det tar för ljudsignalen att nå botten och sen studsa tillbaka, måste den exakta hastigheten i varje del av vattenmassan vara känd.

– Dessutom har vi ett system som talar om hur fartyget dynamiskt rör sig, fortsätter Mårten. Dessa uppgifter förmedlas via en insamlingsdator till det flerstråliga ekolodet.

Om man inte tar hänsyn till att ekolodets sändare följer med båtens rörelse (och alltså inte har en fix position i förhållande till bottnen) kommer man räkna fel på den sträcka som ljudimpulserna färdas från ekolodet till bottnen och tillbaka. Då blir inte heller djupet korrekt

– I insamlingsdatorn klistrar vi på rörelsedata och ljudhastighet på de filer vi har från ekolodet, avslutar Mårten. Allt detta exporterar vi vidare till programmet som finns i datorerna däruppe och som vi använder för att titta på och bearbeta alla insamlade mätdata.

Slutligen hamnar alla sjömätningar i en databas på Sjöfartsverkets huvudkontor i Norrköping för att senare användas vid uppdateringar av sjökort.

Olika tekniker kompletterar varandra

Tillbaka uppe på bryggan har dagens karteringar avslutats och Kent Lögdberg visar hur tydligt man kan se den gamla strandlinjen. Linjen, som visar att bottendjupet ändras snabbt från ca 10 till 12 meter, sveper i en mjuk båge utanför den nuvarande kustlinjen. Utanför Verkeåns mynning framträder slingrande formationer på ca 15 meters djup, kanske rester från en fossil åfåra. Så spännande att se! Formationer som sticker upp över ytan som piggar eller högar syns också tydligt när Kent vänder och vrider och zoomar in på databilden.

Kjell Andersson och Peter Jonsson från Teknisk geologi, LTH, är också intresserade deltagare på dagens tur. Peter övertar snabbt min plats bredvid Kent när jag tittat färdigt och de två fördjupar sig i tolkningsfrågor och tekniska detaljer.

Vi är på väg tillbaka och rundar nu Stenshuvud från andra hållet, stränderna vid Knäbäckshusen ligger i skugga och ser inte längre så lockande ut. Kjell står lutad över ekolodsbilden framme vid Love Brovik. Kjell funderar på hur de olika karteringstekniker som används inom Havsresan 2009 kan samordnas för att få fram bra kartunderlag.

– Med vårt flerstråliga ekolod syns olika fasta strukturer tydligt, här ser vi till exempel tydliga sandformationer, säger Love.

– Det är bra för att få en överblick över geologiska formationer, säger Kjell. Sen kan vi komma in och komplettera med videokartering för att se mer i detalj vad som finns på botten.

Videokartering, tänkte jag, det måste jag också följa med på!

– Häng med i morgon, säger Kjell, det är inga problem.

Under ytan – Live!

Äntligen får jag också se ner under ytan, jag som inte dyker själv. Med Kjells och Peters släpvideokamera filmar vi utanför Krivarebodarna vid Stenshuvud.

På släpvideon sitter tre kameror placerade. En filmar rakt ned och det är den som ger bästa bilden. De andra två filmar åt sidorna. Dessa tre kameror spelas in simultant och kombineras med ekolodets bild, tid- och GPS-uppgifter.

– Så här skulle man kunna filma i transekt ifrån ca 3 meters djup invid stranden och rakt ut till ca 25 meter, säger Kjell. Med flera sådana transekt, kanske var femhundrade meter, får vi en grov uppfattning om hur olika bottentyper breder ut sig.

Videofilmerna utgör ett arbetsmaterial för att klassa bottnarna utifrån bottenmaterial (t ex sand, sten, block) och växtlighet (t.ex brun eller grönalger, sjögräs) eller om det är musselbankar. Transekten kan sedan användas som utgångspunkt för återkommande miljökontroller.

Här utanför Krivarebodarna fortsätter sandbotten långt ut. Jag tittar på den lilla videoskärmen: sand, sand, lite stenar och mer sand. Djupare ner blir det mer sten. Bilden vi tittar på är väldigt liten så vidare utvärdering får göras senare.

Vi avslutar transekten efter ca 2,5 km och rundar Stenshuvud. Där sänker vi åter ner kameran och får mer spännande bilder. Stenrev och ett grundområde av stenblock där det växer frodigt av friska brun och rödalger. En sann fröjd att skåda för en marinbiolog.

Bekräftade fynd och nya fynd?

Idag onsdag sitter jag åter ute på Carolina med Kjell Andersson och Hans Linderson. Arne Sjöström, Jan Öijeberg och Michael Palmgren är nere för att filma och dokumentera fångstredskapet – struten kallar Arne den nu. Snart får vi reda på vad det är som ligger där djupt under ytan.

Innan dyket visar Arne upp ekolodsbilderna från Jacob Häggs kartering med detaljer från området utanför Verkeån.

Det ser ut som det ligger åbäddar eller korvsjöar utanför mynningen. Det kan vara Verkeån som svämmat över, funderar Arne och Hans. Längre ut ser torv-eller gyttjebankarna annorlunda ut där kan det vara havet som stigit och dödat träden.

– Skogen är säkert 10 -11 000  år gammal, berättar Hans medan vi sitter på Carolina och väntar på att dykarna ska komma upp igen. Jag har räknat om från de gamla C¹⁴ dateringarna och nu vet man att man måste lägga på ca 1 500 år. Vi vet också att skogen sträcker sig ner till 30, möjligen 40 meters djup.

Dykarna kommer upp och bekräftar att det som ligger därnere verkligen ser ut som ett fångstredskap byggt av människor. De har trädprover med sig upp och de två revbenen som Arne observerat vid förra dyket. Kanske är revbenen från en Kronhjort  funerar Hans när han nu får se dem med egna ögon.

– Titta här grabbar, Sensation, skriker Kjell och håller upp mobilen. Vi har hitta en ny skog. På SMS:et står ”ca två meter hög – ett troligt träd”. Det är Kustbevakningen som kört med sina sonarer utanför Simrishamn. En ny skog? 

Måndag

Spår efter människor funna i den sjunkna skogen!

Arne Sjöström, dykare och arkeolog sprudlar av upphetsning när jag träffar honom nu på morgonen. Han har stött på en träkonstruktion nere i torvbankarna vid skogen utanför Haväng. Sannolikt är det en stor fiskfångstanläggning. Ett unikt fynd!

Inte nog med detta, de har hittat tjärbloss och träkolsrester i det understa lagret av gyttjebankarna. De runda stenarna han hittat kan vara tyngder använda vid nätfiske, och revbenen....! Ja, revbenen skulle väl kunna vara från älgen som fejade sina horn på trästubben Hans Linderson visade oss. Tänk om de är från en slaktad älg – då borde man kunna hitta slaktspår på dem.

Sammantaget pekar allt på att det borde finnas boplatser i närheten!

Arne berättar om sina upplevelser:

– I fredags låg Tommy Håkansson, MSDK, och jag på släp efter båten över 18 meters djup. Vi letade efter djupare liggande stubbar. Vid 15 meter djup såg vi den första stubben, en rejäl en, och släpper linan och markerar den.

– På lördagen återkommer vi till stubben, Max Källstrup, MSDK, och jag för att ta prover och leta efter fler stubbar. Max filmar och jag simmar, västerut, inåt land. Vi hittar stubbar i rader hela vägen. Vid slutet av dyket kommer vi till en torvbank på 12 meters djup. Titta nu här!

Kjell kommer med en dator och visar en bit av filmen som Max tog. Jag ser Arne simma vid gyttjebanken, luftbubblor stiger mot ytan. Han närmar sig en stor håla i torvbanken, han tittar till höger, han tittar till vänster, han petar lite i sedimentet. Plötsligt hör man ett dämpat tjut genom munstycket – kom, kom, vinkar Arne åt Max. På filmen ser vi jämna rader av något som ser ut som träkäppar – här har det varit människor. Du kan se när Arne gör upptäckten här.

Arne berättar vidare:

– Erosionsgropen är ca 4 meter lång och 2 meter bred. Jag såg liggande träkäppar som klär in sidorna likt lister och pinnar som sticker ut ur gyttjan. Det är helt unikt med en så här stor fångstanläggning och den måste vara gammal!

Käpparna är av kärnvirke, troligen tall, och inte bara av vide som mindre fångstredskap som mjärdar flätades av. Att käpparna är av kärnvike gör också att Arne Sjöström kan säga att detta sannolikt är en anläggning uppförd av människor och inte bara vass- eller videliknande pinnar som fösts ihop av vågor och strömmar. 

– På söndagen dök vi i området igen, berättar Arne vidare. Det var häftigt att simma längs bankarna. Det är förresten är mer gyttja än torv i bankarna har vi sett nu. När dessa bankar översvämmades bildades grytor och kanaler av vågrörelser och stora stenar. Det är en spektakulär syn!

Så kom nästa spännande fynd. Dykarna upptäcker ett svart stråk av träkol i ett svämlager i undre delen av torvbanken.

– Vi hittade träkolbitar från mänskliga eldar och tjärbloss. Tjärbloss är splintad tall som har använts ända in i vår tid till belysning vid nattfiske. De fyrkantiga tallpinnarna är tydliga lämningar från stenåldersmänniskor, jag har hittat mängder vid utgrävningar på land, berättar Arne vidare. I svämlagret här såg jag också tallkottar och tjocka korkeksliknande bark från de uråldriga tallarna.

Under dyket hittar Arne runda stenar i den i övrigt grusfria gyttjan. De liknar de nätstenar han har sett i mängder vid sina utgrävningar vid Rönneholms mosse vid Ringsjöarna. Där har stenåldersmänniskorna använt flintastenar från Öresundskusten som nätsänken. Är det samma här måntro?

Arne Sjöström tycker att det är fantastiskt att finna stenåldersfynd så här lättillgängligt. I land måste man ju gräva sig ner i mossar för att hitta välbevarade träföremål. Här simmar dykarna runt i ett riktigt museum.

– Detta är Havsresans tanke, inflikar Kjell Andersson, att vi sammanför olika experter som vet vad de sysslar med. De kan bedöma och sätta in fynden i ett sammanhang. Ett otränat öga hade inte hittat svämlagret och alla fynden där.

– Fångstanordningen och revbenen ligger säkert kvar på ursprungsplatsen, säger Arne Sjöström, men fynden i svämlagret kan ha fösts ihop från ett större område. Här måste finnas mycket mer att hitta!

Redan står det klart att området vid den sjunkna skogen utanför Haväng rymmer frågeställningar för flera kommande forskningsprojekt att besvara. I veckan hoppas vi SGU kommar att ta borrprover för tidsbestämning av torv/gyttjebankarna och prover som kan ge insikt i vilka eventuella smådjur och insekter som levde här för nästan 10 000 år sedan.

Lördag

Havsresan 2009 pågår oförtrutet, även under helgen. Prover på träd ska tas från olika djup för att vi ska kunna få fram en bra tidsserie över hur vattnet översvämmade tallmossen. Martin, som tog de fina bilderna i bildspelet som las in igår, har åkt hem och ersatts av Patrik, också dykare från MSDK. Vinden börjar friska i igen men förhoppningsvis är det lite läigt utanför Haväng så att de kan fortsätta dyka. 

Men, som jag nämnt tidigare så är det inte bara forskning och kartering som pågår under Havsresan 2009. Jag följde tidigare i veckan med två skolklasser för att med pedagogers hjälp få svar på frågorna: Vad döljer sig under vattenytan och hur kan man hitta vrak och andra spår efter människor och natur på sjöbotten? 

Sillrensning och sonarer

Den senare frågan ger museepedagogerna svar på när de tar emot skolklasser i Skeppets lokaler intill hamnen. 

När jag kommer in Skeppets stora, ödsliga lokal tillsammans med en grupp stojande tioåringar står pedagogerna Thomas Persson, Malmö Museer och Fredrik Nihlén från RAÄ Glimmingehus, där och tar emot oss. På ett av borden ligger en hög med feta sillar.

¬ Varför tror ni att vi ska rensa fisk idag, frågar Thomas när vi samlats runt honom och Fredrik.

Svaret kommer snabbt:

– Om man ska börja jobba på Buhre’s Fisk när man blir stor!

Fredrik diskuterar vilken betydelse sillfisket har haft för de skånska kuststäderna. Det är inte bara Simrishamn som blivit en stad på grund av det rika sillfisket, det vet barnen redan. Thomas fortsätter med att berätta att det ska bli en bildvisning om hur man undersöker havsbottnen, just så som forskarna inom Havsresan 2009 gör.

¬ Men först ska vi rensa sill därför att vi ska lägga dem på röken så att ni kan få äta rökt sill efter bildvisningen, säger Thomas och börjar demonstrera för barnen hur man rensar en sill.

Efter en kort tvekan och många ”ööäh – va äckligt” rensar snart alla barnen sill med stor frenesi. När sillarna sedan lagts på röken är det dags för bildvisning.  

Vi kurar ihop oss i ett mörkt rum och får höra och se om hur man karterat kusten häromkring förr och nu. Efter visningen vet troligen barnen mer än sina föräldrar om hur man karterar havsbottnen. Thomas förklarar vad forskarna letar efter i projekt Havsresan 2009 och hur sonarer och flerstråliga ekolod fungerar. Barnen får både se och känna på de uråldriga trädstammar som dykarna tagit dagen innan.

Senare berättar Thomas Persson mer om verksamheten. Pedagoger från Malmö Museer, Österlens museum, Glimmingehus bedriver uppsökande verksamhet. Under de två veckor som Havsresan 2009 pågår i Simrishamn tar de emot skolklasser och visar, diskuterar och leder övningar i repslagning eller har sagostunder – eller rensar sill.

Thomas Persson framhåller hur viktigt det är att vi alla får lära oss om vårt kulturarv, både på land och i vatten.

– Det är vi som lever nu som väljer ut vilket kulturarv som ska bevaras, säger Thomas. Har en trål väl gått över ett 1600-talsskepp så är det borta för alltid. Eller om dykare tar upp en skeppsklocka från ett vrak så har det historiska sambandet gått förlorat. Vi har ett ansvar för framtiden och om vi förbrukar allt nu så finns det inget kvar sen, avslutar Thomas.

Zlatan-räkans hemvist

Nu hade jag sett bilder på vrak och hållit i en död sill. Men vad döljer sig mer under vattenytan? Jag vandrar bort förbi småbåtshamnen och möter en annan skolklass som har samlats tillsammans med pedagoger från SEA-U för att få svar på den frågan.

Ur en stor släpvagn plockar Martin Karlsson, Stephanie Anvelid-Uller, och Ann Häger fram vadarstövlar och förlängda ”diskhandskar” som vi får sätta på oss. Alla utrustas med vars en håv och tillsammans vadar vi ut bland stenar och tång.

Särskolebarnen har varit med förr och håvat, det märks. De flesta sätter snabbt igång och kör runt med håven efter smådjur som gömmer sig i tången. Förväntningarna är stora, en flicka hoppas på att fånga en öring igen som hon gjort tidigare i Öresund. 

Michael Palmgren, som leder verksamheten berättar att SEA-U bland annat driver projektet Kommunikation människa och hav där de samarbetar med särskolor i Simrishamn med omnejd. SEA-U är en ekonomisk förening med bas i Malmö som 2005 startade en pedagogisk verksamhet för alla åldrar. Läs mer om SEA-U på www.sea‐u.se.

Upptäck, upplev, undersök är deras paroll, och målet är bl a att alla ska få kunskap om havet och dess förutsättningar. Kunskap, direkt ute i verkligheten, är just vad vi får här vid stranden.

Vi vadar försiktigt tillbaka mellan stenarna, glada över att ingen fallit omkull i vattnet. Hinkarna har fyllts med smådjur som nu ska studeras i småakvarier och med lupp. Jag tar en sista bild på fångsten och konstaterar att vi har hittat både räckor, snäckor och fisk. Visserligen fick vi ingen öring men flera spiggar och en tånglake. Bland tången fångade vi också små rundmagade pungräkor, ihoprullade märlkräftor och den vackra tångräkan med sina randiga ben. 

Kan du hitta tångräkan "Zlatan" med de ljusblå strumporna? Större bild här.

– Vi kallar den Zlatan-räkan, säger Stephanie, projektledare för Kommunikation människa och hav. Det var skolbarnen från Rosengård som såg att den har MFF’s blåa färg på ”strumporna”, den hoppar högt och man vet aldrig var man har den. Därför är det ett bra namn, förklarar Stephanie för mig innan jag måste gå.

Havsresan 2009 fortsätter nästa vecka

Nästa vecka ökar aktiviteten här i Simrishamn. Vi väntar hit flera forskningsfartyg som ska hjälpa till att kartera kustnära bottenområden från Brantevik, Skillinge via Stenshuvud och upp till skogen utanför Haväng.

På måndag kommer konsultfirman Marin Miljöanalys med sin forskningsbåt Ranja. Den är utrustad med avancerad teknik. Bl a kommer de att använda sitt flerstråliga ekolod som både avslöjar vad för typ av material som botten består av och ger tredimensionella bilder av allt som finns ovanpå bottnen, exempelvis vrak, stubbar och torvbankar.

Sjöfartsverkets sjömätningsfartyg Jacob Hägg är på väg hit från Gotland och väntas vara här på tisdag. På vägen kommer de också att kartlägga skogsområdets utsträckning liknande sonarteknik som Kustbevakningen demonstrerade för mig i tordags.

På onsdag kommer SGUs imponerande katamaran Ocean Surveyor. Vi hoppas att de ska kunna hjälpa oss att ta ett borrprov genom de kanske 2-3 m höga torvlagren som dykarna hittat. Utifrån detta material kan forskarna avgöra under hur lång tid mossen och tallskogen funnits här och alltså under hur lång en landbrygga fanns mellan Skåne och kontinenten.

Universitetets båt Carolina kommer främst att filma med en videorobot som kan sänkas ned och styras från båten. Med den nya bildförbättringstekniken från LYYN kan bottenområdena analyseras och de kustnära områdena inventeras. Vi kommer helt enkelt att med egna ögon se vad för växter och djur som finns längs olika delar av kusten.

Kustbevakningens dykenhet kommer fortsätta att scanna av stora bottenområden med sina sonarer. De kommer också undersöka de trålnätfästen som de fått uppgifter om från fiskarna här i Simrishamn för att se vad som ligger där under ytan.

Torsdagen den 14 finns alla deltagare och forskningsfartyg samlade i Simrishamn. Programmet till Temadagen Havsförvaltning i förändring finns här på Havsresans hemsida. 

Samtidigt som semiarier om bl a kommunal kustplanering pågår inne på Skeppet den 14 maj blir det fullt med aktiviteter för allmänheten ute i hamnen. Bland annat håller Sjöfartsverkets sjömätningsfartyg Jacob Hägg och SGU’s Ocean Surveyor öppet för besök mellan 9-12. Samtidigt finns SEA-U på plats norr om småbåtshamnen för att ge alla en chans att fånga egna Zlatan-räkor.

Vilken spännande vecka det blir!

Torsdag

Stora och lilla fisken

Idag är det betydligt bättre väder och Havsresans deltagare försvinner iväg på olika uppdrag direkt efter frukost. Dykarna ska upp till skogen och plocka upp fler prover och Kustbevakningen (KBV) ska snart ut och kartera ”nätfästen”. Kjell ska nu på morgonen få koordinater till ställen där trålfiskare markerat att de har fastnat med trålarna.

Ingen vet vad som ligger där under ytan där trålen fastnat. Därför ska KBV köra över dessa platser och scanna sjöbottnen med sina sonarer. Då kan de se om det är ett vrak eller någon geologisk formation som orsakat nätfästet.

Medan vi väntar på platskoordinaterna får jag, tillsammans med Ystad Allehandas reportrar, följa med på en kort tur på kustbevakningens lilla båt. Båten har just nu tre sonarer av olika storlek med sig. Släpfiskar kallar Henrik Roosberg vid KBV dem. 

Sonarerna är tillverkade av SeaLabs AB och används av KBV för att leta efter föremål på havsbottnen, det kan vara allt från sjunkna fartyg eller förlorad last till drunknade personer. 

 Släpfisk

– Med den stora släpfisken kan vi söka över stora områden och på stora djup, säger Henrik Roosberg, den mindre släpfisken använder vi exempelvis vid efterspaningar av förvunna personer som eventuellt drunknat eller mördats och kastats i havet. 

– Vår uppgift under Havsresan är att vara med här och kartera området och samtidigt träna personal på utrustningen, berättar Henrik vidare. Vi ska göra en kartering av stenåldersskogen och kontrollera olika förlisningsobjekt.

Henrik Roosberg är tacksam för alla uppgifter de kan få om olika platser att undersöka. Tipsen kan komma från museer, universitetet, dykare, och från fiskare.

– Även om sonartekniken inte är helt ny finns det alltid nya områden som man inte undersökt och scannat tidigare, säger Henrik. Det tar lång tid att täcka in allt och det finns stora havsområden som ännu inte är undersökta. Därför kommer vi att var många båtar som kommer köra här utanför i nästa vecka, avslutar Henrik.

Ett månlandskap träder fram

När vi kommer ut en bit från kajen sänks den stora släpfisken ner för att dras efter båten en bit ovanför botten. Mats Persson, KBV, förklarar för oss vad det är vi ser när ljudsignalerna från sonaren omvandlas till bilder. På datorns skärm framträder ett grått månlandskap och vi ser tydliga mörka skuggor av brygganläggningar och prickarnas bojfästen.

Mats Persson, KBV visar sonarens bild av hamninloppet

Sonarer skickar ut ljudstrålar, ungefär som ett ekolod på en fiskebåt, och registrerar ekona som kommer tillbaka. Till skillnad från ett vanligt ekolod, skickar en sonar ut många ljudstrålar sidledes och kan på så sätt registrera föremål på bottnen utmed den rutt som båten kör.  

– Den stora fisken kan täcka in 100 m på var sida när vi kör över 20 -30 meters djup, förklarar Mats Persson. 

Med denna stora sonar kan KBV upptäcka en 25 liters dunk på havets botten och de kan undersöka kablar som bara sticker upp någon dryg decimeter över botten.

– De mindre släpsonarerna använder vi på grundare djup, fortsätter Mats. De skickar ut ljudstrålar av högre frekvens, vilket ger högre upplösning - det vill säga man kan se ännu mindre föremål - men kortare räckvidd.

Vi fortsätter att köra långsamt utanför hamnen i Simrishamn. Det börjar gunga lite här men det påverkar inte fisken där under ytan. Vi är lite förvånade över hur tom bottnen är här. Inte ens några utslängda cyklar eller annat skräp dyker upp på skärmen, det är mest småsten som syns. Mats berättar att när de sedan ska köra med sonarer över den sjunkna skogen så kommer de att se stubbarna tydligt. Det ska bli spännande att se de inspelningarna om några dagar.

Vi återvänder till kajen, vi reportrar tackar för turen och hoppar i land. Kustbevakningens killar kollar sina koordinater och ger sig av för att undersöka nätfästen.

 På väg ut med kustbevakningens båt ser vi Jesper Larsson (uppe), Mats Persson (t h) och deras f.d. chef Claes Löwdahl.

Tisdag 

 Havsresans flagga i Simrishamn

Utanför Skånes kust finns de bästa skogarna i världen.

På morgonen sitter jag med Hans Linderson i hotellets lilla uterum och pratar om Havsresans undersökningar vid den sjunkna skogen i Hanöbukten. Utanför vårt fönster vajar de nu levande träden i den envisa blåsten.

Hans Linderson är entusiastisk över att komma ut i fält igen och få in nya trädprover till sin verksamhet. Om man vill hitta sjunkna skogar är havet runt Skånes kust det bästa stället i hela världen, enligt Hans.

I vanliga fall sitter Hans – som en ”labbråtta” säger han själv – på geologiska institutionen vid Lunds universitet och är föreståndare för laboratoriet för vedanatomi och dendrokronologi. Där arbetar de bl a med att åldersbestämma träd. Vad hoppas du få ut av undersökningarna nu under Havsresan 2009?

– Vi vill kartlägga hur länge det var lågt vattenstånd i Östersjön, säger Hans. Vi vet att för ungefär 9 -10 000 år sedan var Östersjön, eller Ancylussjön, avskuren från havet i väster genom en landbrygga.

Den landbryggan fanns i kanske 800-1000 år innan vattnet steg igen och återtog marken runt Skånes nuvarande kustlinje. Man vet utifrån andra, geologiska mätmetoder, att vattnet först drog sig tillbaka väldigt snabbt.

– Det finns exempel på att vattnet föll 13 m och 25 m under en sommar, berättar Hans. Det är rätt så fantastiskt. Men detta finns det inte dendrokronologiska mätningar på.

Dendrokronologisk datering innebär att man genom att räkna och mäta årsringar på många träd, t ex tall, skapar tidsmönster, kronologier. Hans har byggt upp jämförelsekronologier från olika lokaler och olika kända tidsperioder. Med ett helt kartotek av sådana tidsmönster kan man sedan åldersbestämma andra tallar och virke. När årsringarnas mönster från två olika träd matchar varandra perfekt vet man att man har hittat rätt kronologi.

För att kartlägga hur vattnet steg vid platsen för den sjunkna skogen behöver Hans Linderson vedprover från många träd och från flera djup. Utifrån dessa prover kan han bestämma trädens dödsår, det vill säga hur gammal den sista årsringen under barken – vankanten – är.

– När vattenytan steg så dog alla träden från samma djupnivå samma år, säger Hans. Sedan, ett antal år senare, så dog alla träd fem meter högre upp, och så vidare. Kan vi mäta upp hur många år detta tog får vi ett mått på hur fort vattnet steg, förklarar Hans. Det vore fräckt att förstå hur fort det gick, avslutar han och ler.

Hans Lindersons tidsförstoringsglas

Hans Linderson och hans laboratorium har byggt en databas med dendrokronologier som är av nationell betydelse. Där kan de ge sina uppdragsgivare, t ex länsmuseer och privatpersoner, svar på virkets ålder och varifrån det kommer. Men med Hans Linderson ögon så är vedproven också som tidsförstoringsglas. Brandskador eller yxhugg kan dateras och berättar sin historia om vad som hänt under trädens livstid.

Årsringarnas utseende visar också på klimatförändringar och om träden växt rakt eller börjat luta vid något tillfälle. I fallet med den sjunkna skogen kan tidsbestämningen av när träden börjat luta berätta mycket om instabiliteten i den jungfruliga mark där träden slog rot. Ja, dendrokronologin och vedstudierna kan locka fram hela naturbeskrivningar.

Vi avslutar vårt morgonkaffe och Hans och de övriga dykarna beger sig upp till Vitemölle för att fortsätta dykningarna. Inga stora träd siktades under gårdagens dykning, men de har hittat gamla torvområden, avslöjar de. Kjell Andersson hojtar till:

– Glöm inte att ta upp prover på torven så att marinbiologerna kan titta på dem! Man vet inte vad för kryp som kan finnas i detta ovanliga bottensubstrat.

Idag har pedagogerna och marinbiologerna från SEA-U kommit till Simrishamn. De ska ut med skolbarnen och samla in djur från stranden och från Tommarpsån i Simrishamn. De ska också hjälpa till med att titta på fynden från torvmossarna.

Senare i veckan ska jag också sätta på mig vadarbyxorna och hjälpa till ute vid stranden. Men i morgon hoppas jag att jag kan följa med dykarna ut och att jag ska få skåda under ytan med en superbra videokamera.