Fredag
På morgonen ser det tomt ut i hamnen. En ensam silltrut flyger skriande över mitt huvud. Jacob Hägg, Ocean Surveyor och kustbevakningens KBV 202 ligger inte längre vid kaj i Simrishamn. En kall vindfläkt sveper in från havet. Havsresan 2009 närmar sig sitt slut.
Jacob Hägg är på väg mot Limhamn för att kalibrera sitt ekolod. På vägen dit gör de en sista vrakkartering åt Havsresan. Om några dagar väntar två veckors ledighet, berättade Jacob Häggs kock, Peter Meyr, för mig vid gårdagens middag. Han och de övriga i besättningen ser lite trötta, men glada ut.
SGU på Ocean Surveyor har också ett pressat arbetsschema och måste tidigt iväg. Trots detta stannar de till utanför Haväng. Där ska de ta den efterlängtade borrkärnan åt kvartärgeologerna. Hur högt är egentligen torvlagret? Forskarna väntar med spänning på svaret.
Vid frukosten på hotellet i Simrishamn diskuterar de kvarvarande deltagarna som vanligt vilka positioner som ska besökas och vem som ska göra vad. Under dagen genomförs det sista av Havsresans fältarbete. I morgon finns risk för ökande vindar så de flesta planerar att resa hem i kväll.
Det är ett hål i Ranjas
skrov
Innan Gustav Kågesten och Robert Venema, konsulter vid Marin Miljönalys AB, sticker iväg med sin undersökningsbåt Ranja, ber jag dem summera vad de har gjort under Havsresans gång.
Marin Miljöanalys är ett Göteborgsbaserat konsultföretag som utför många sorters marina utredningar och undersökningar i hamnar och kustnära områden. Deras största verksamhet är sjömätning och ombord på Ranja har de ett flerstråligt ekolod. De använder alltså samma metodik att mäta upp bottentopografin som sjöfartsverket, men från en betydligt mindre båt.
– Vårt första jobb gjorde vi rakt utanför Simrishamns hamn, berättar Gustav. Vi mätte upp grundet Nedjan ganska noga, ja alltså mycket noga. Resultatet ska vi förhoppningsvis visa på utställningen i Simrishamn i juli.
Gustav kom ner i måndags tillsammans med kollegan Patrik Liljestrand. Ranja hade de med sig på en trailer. När hon väl var i sjön och instrumenten var kalibrerade var de snabbt redo att ge sig ut till Nedjan och börja ekoloda. Att använda ett flerstråligt ekolod – Gustav kallar ekolodet för multibeamen – för att kartera djup och geologisk bottenstruktur är vardagsmat för dem.
Jag sitter på kajkanten medan Gustav och Robert gör i ordning båten för avfärd. Genom ett fyrkantigt hål framme på Ranjas fördäck lyser vattnet grönt.
– Det är där vi sänker ner multibeamen när vi ska börja ekoloda, förklarar Gustav.
Vi har nu också testat att använda multibeamen på ett, för oss, nytt sätt, berättar Gustav vidare. Vi vill kunna visa inte bara botten utan också vad som finns i vattnet mellan yta och botten. Tänk att kunna visualisera fisken också, det skulle nog vara roligt för fiskarena att se.
– Vi testade denna, så kallade ”backscattering”-teknik när vi var här utanför där det brukar ansamlas mycket fisk.
Robert fyller i att vid bottenkarteringen använder man kraftigt med ljudenergi från ekolodet för att tränga igenom eventuell växtlighet och få en tydlig bild av själva bottenstrukturen. Då filtrerar man också bort allt mjukt fluff, all växtlighet. Men det är alltså möjligt att med backscatteringtekniken se även det fluffiga, exempelvis ålgräsängar. På så sätt kan man snabbare kartera vegetation över stora områden än om man måste skicka ner en bottenhuggare eller en kamera.
Tre nya vrak på en dag
– Tisdagen var en mycket spännande dag, fortsätter Gustav entusiastiskt. Då var vi ute med Jan Öijeberg och Arne Sjöström – de berömda arkeologerna, säger Gustav och ler stort.
– Vi hittade tre helt nya vrak utifrån nätfästen, positioner som vi fått från de lokala fiskarna. Ett av vraken låg på 47 meters djup och verkade relativt välbevarat.
De två andra vraken längre ut verkade vara betydligt mer nedkörda i sanden, enligt Gustav. Ekolodsbilderna avslöjar att där är fullt med trålspår runt om vraken. Trålfiskarna återkommer troligen hit eftersom det ofta finns mycket fisk runt vrak. Vraken fungerar helt enkelt som konstgjorda rev där småfiskar hittar gömslen. Små fiskar drar till sig stora fiskar och stora fiskar drar till sig fiskare.
– På hemvägen från vraken passade vi på att ta några bottenprover i ett 75 meter djupt område. Titta vilket härlig, svart bottenmaterial vi fick upp med huggaren, säger Gustav och visar mig en bild på sin dator. Det luktade riktigt illa av svavelväte, vilket alltså betyder att det inte finns något syre – bottnen är helt död i djuphålan.
– Det är troligtvis helt naturligt att det blir syrebrist på sådana djupt liggande bottnar, tillägger Gustav. På sandbottnarna runt om ser det fint ut.
På onsdagen åkte forskare från Kungliga Tekniska Högskolan med Ranja ut till just den lokalen. Forskarna letar efter ett område med varaktig syrebrist för ett kommande pilotprojekt för syresättning av Östersjön. Förhoppningsvis har Gustav och Robert hittat en bra lokal åt dem.
Temadagen – en dag för
visningar och diskussion
Precis som övriga deltagare i Havsresan visade Gustav Kågesten och Robert Venema upp sin båt på temadagens eftermiddag. Då fick de även tillfälle att diskutera marin kartering och kustplanering med intresserade seminariedeltagare.
Under förmiddagens seminarieserie fick de och jag höra mer om marin kartering och om kulturmiljön under vattenytan inne i Skeppets lokaler. Genom den långa fönsterraden såg jag Havsresans ljusblå flagga vaja från alla undersökningsfartygen i hamnen. På träiga fällstolar satt ett nittiotal personer samlade. Det var representanter från länsstyrelser och kustkommuner, från universitet, statliga verk och från många olika företag.
Alla är vi överens om att nu måste vi ta itu med planeringen av våra kuster, både över och under vattenytan. Claes Pile från miljödepartementet redogör för regeringens nya havspolitik som presenterades i en proposition i mars i år och som kommer fastställas av riksdagen i dagarna.
Jag har läst propositionen. Regeringen anser att det är viktigt att ta ett helhetsgrepp om de marina frågorna, står det där, att planera långsiktigt och utifrån att det finns många som vill använda havets resurser. I förvaltningsarbetet ska myndigheterna arbeta enligt ekosystemansatsen skriver man. Med detta menas bl a att havets resurser ska kunna nyttjas på ett långsiktigt hållbart sätt och inte bara utnyttjas av enskilda intressen.
Många fina ord. Men vem som ska ansvara för att planeringen verkligen genomförs längs kuster, längre ut på svenskt territorialvatten och i den ekonomiska zonen är inte alls klart ännu, förstår jag av Claes Piles framförande. Nya direktiv ska skrivas, nya utredningar tillsättas.
Jag sjunker ner i arga tankar: stora summor satsas på avancerade, storskaliga experiment för att rädda Östersjön, tekniska lösningar som enligt min mening inte kommer att fungera. I stället är det ett träget arbete med att minska närsaltsutsläpp, resursplanering och en vettig fiskeriförvaltning som krävs för att rädda Östersjön.
Jag återfördes till verkligheten, och den hårda stolen, när Mattias Müller från Trelleborgs kommun började tala om kustplanering i praktiken. Solen sken och jag kunde inte låta bli att tänka att det är därute, just nu, som vi måste börja. Så som jag har fått vara med om att göra under dessa veckor med Havsresan 2009.
Arbetet fortsätter I
– Idag ska vi ner mot Brantevik och samköra ett område med Kjell Andersson på Carolina, säger Gustav Kågesten när vi avslutar morgonens samtal. På Carolina har de sin släpvideokamera som de kan köra med lite fart, fortsätter Gustav. De kör med sitt videosystem och vi kör med multibeamen och backscattertekniken.
Eftersom det ingår exakt GPS-positionering i båda teknikerna så kan Ranjas multibeambilder av bottenformation och -struktur sättas samman med Carolinas filmbilder på bottenytan. Något som säkert är användbart i samband med översiktliga karteringar i kustnära områden.
Marin Miljöanalys båt Ranja ger sig av ut från Simrishamns hamn för det sista fältarbetet. Efter fältveckorna återstår mycket arbete med att sammanställa och bearbeta all information som samlats in.
En del kartor och fynd kommer det att bli möjligt för alla att se under perioden 20 juli – 2 augusti då det ordnas en utställning i lokalen Skeppet, i Simrishamns hamn. På utställningen visas även material från deltagare, företag och myndigheter med både allmän information om deras verksamhet och specialframtaget material med anknytning till Simrishamn/Hanöbukten.
Arbetet fortsätter II
Jag har fått de sista bilderna till bloggen från Gustav och Robert som återvänder från Brantevik på eftermiddagen. Allt har gått bra och de berättar att de hört att SGU har fått upp en hel och fin borrkärna från torven.
Nöjd med oss alla och med mig själv går jag runt i Simrishamn. Jag bestämmer mig för att köpa den vackra schalen som ligger i skyltfönstret till den där lite fina affären. Jag har gått förbi och tittat på den varje dag, den är så vackert havsgrön. Egentligen är den för dyr men… Jag tar den ändå, säger jag till expediten, och förklarar att jag just har avslutat ett arbete här. Hon undrar intresserat vad jag har gjort och jag nämner Havsresan.
– Är det om skogen och det där vraket som ligger därute, frågar kvinna som också tittar på schalar. Jag har sett bilderna, tillägger hon.
Vi står en stund och pratar om allt Havsresan har hittat utanför Simrishamn, allt spännande som finns att se under ytan.
– Tänk vilka möjligheter detta skulle innebära för oss i Simrishamn, utbrister kvinnan mitt emot mig, man skulle kunna ta ut turister som vill dyka.
– Ja, men också barnfamiljer och andra som vill åka båt och kanske se skogen och vraken via videokamera, tillägger jag. Eller bara åka båt i kvällsljuset längs Stenshuvud och Haväng, fortsätter jag, och tänker på båtturerna jag gjort i veckan.
Tror du att kommunen har förstått vad detta innebär, säger kvinnan efter en stunds tystnad.
Jag nickar.
– Är du verkligen säker på att de förstått? Hon skakar på huvudet och ser inte ut att lita på beslutsfattare.
Men uppenbarligen har hon
själv förstått att det som finns där under havsytan är något att bevara och att
använda – på rätt sätt.