Havsresan 2009 i Simrishamn

Onsdag

Vilket väder vi har, sol och stilla!

– Det är helt enligt planerna, säger Kjell Andersson, maj är den bästa månaden för Havsresan. Då har vi fint väder, det är lite alger i vattnet och dagarna är långa.

 Kjell ser alldeles lugn ut där han sitter med telefonen i ena handen och aktivitetsschemat i den andra. Morgonens planering är avslutad men den efterträdande förvirringen är värre än vanligt. Nu är vi många som ska ut med olika båtar och på olika uppdrag. Alla är här, för i morgon, torsdag, är det den stora temadagen med föredrag och visningar.

Gustav Kågesten och Patrik Liljestrand från Marin Miljöanalys, som kom i måndags, ska ut och kartera med flerstråligt ekolod. Henrik Roosberg och de andra från Kustbevakningen ska köra med sonarer. Hans Linderson från kvartärgeologen i Lund – han som åldersbestämmer träd – är tillbaka, nu i sällskap med Lovisa Zillén från samma avdelning. Alla dykare från Malmö Sportdykarklubb är redo att ge sig ut å sjön.

Gustav och Patrik rusar iväg till hamnen för att bli intervjuade i Radio Kristianstads morgonprogram och mitt i röran dyker Skånska Dagbladets reporter upp. Jag inser att dagen kan bli lika hektisk som igår då vi bland annat hade besök av en reporter från TT och en från Sydsvenska Dagbladets web-redaktion. Jag måste smita iväg för att också jag ska hinna skriva något.

Dagarna är långa i maj sa Kjell, och tur är det. Området med den sjunkna skogen ligger inom Ravlundamilitärernas skjutområde och oturligt nog har de skjutövningar samma tid som Havsresan 2009 pågår. Därför måste vi utnyttja morgnar och sena eftermiddagar när vi nu vill ha hjälp av Sjöfartsverkets sjömätningsfartyg Jacob Hägg att kartera området utanför Haväng och Verkeån.

Med Jacob Hägg till skogen

Befälhavaren på Jacob Hägg, Mårten Hörlin, har ingenting emot att åka med fartyget längs Havängs stränder.

– Det var så fint väder, solen stod alldeles lagom högt på himlen och så åkte jag båt precis utanför Haväng där jag badade som ung, säger Mårten. Det är inte dåligt att ha utsikt över Kivik och de blommande äppelträden ovanför till morgonkaffet.

Mårten berättar att han växte upp i Brösarp och då hade han ingen aning om att det fanns en skog ute i vatten.

– Det fanns inte i sinnesvärlden, skrattar Mårten. Så när jag fick höra talas om skogen för fem år sedan, så tänkte jag att det låter ju jättehäftigt. Och så är man här nu!

Jag har fått följa med Jacob Hägg ut på måndagseftermiddagen. De ska fortsätta kartera uppe vid Haväng och följa upp några intressanta formationer de observerat under morgonen, bland annat utanför Verkeån.

Det 37 meter långa fartyget tar sig smidigt ut ur Simrishamns hamn, det är överstyrman Love Brovik som står till rors. På avstånd ser vi Stenshuvuds karakteristiska siluett.

Sjömätningsfartyget Jacob Hägg utför i vanliga fall mätningar av bottendjup, mätningar som ligger till grund för eventuella korrigeringar av sjökorten. De stora uppdragen gäller noggranna mätningar av farleder. De kontrollerar även områden som rapporterats in som felmätta eller områden där grundstötningar skett.

 

Havsresans flagga hissas på Jacob Hägg

Uppdraget att delta i Havsresan 2009 blir en omväxling för alla i besättningen. Vi blir presenterade för de övriga i besättningen: 2:e styrman Martina Wessberg, systemingenjör och mätningsledaren Kent Lögdberg, Peter Mayr som är kock, Stig Levin som är chief och Håkan Olofsson som är matros. Med på båten är också Anna-Karin Karlsson som är vikare och hjälper till med mätningarna. Denna besättning arbetar 14 dagar i streck och avlöses sedan av en annan besättning under de följande två veckorna. Så rullar det på från februari till november.

En färggrann överblick

Uppe på kommandobryggan är motorljudet dämpat, istället hörs ett stilla sus från många fläktar. Fläktarna behövs säkert för att minska värmen från all teknisk utrustning som fyller den bakre delen av bryggan. Datorskärmarna står på rad och det liknar mest ett litet kontorslandskap. Flera i besättningen är både nautiker (dvs de kan köra båten) och sjömätare (de kan hantera alla mätdata) och de turas om att kontrollera och ”cleana” data, det vill säga rensa bort felaktiga mätpunkter.

Nu har vi rundat Stenshuvud och är vi är framme vid undersökningsområdet utanför Haväng. Solen lyser över stranden och backarna och havet ligger alldeles stilla. Dykgänget från MSDK, fräser förbi, på väg till en ny dykplats.

Framme hos Love Brovik ser jag på datorskärmen hur fartyget nu kör i transekter. Sträcka för sträcka mäter vi upp djupet för resterande delar av ett kvadratkilometer stort undersökningsområde. De svarta tomrummen på skärmen färgläggs bit för bit – som av en pensel – i gröna, gula, röda nyanser (beroende på hur djupt ljudstrålarna från ekolodet når) och en bottentopografi träder fram – det okända blir synligt.

Positionering är A och O

Befälhavaren Mårten Hörlin och jag tar oss vars en kopp kaffe och går ned till den nedersta kaffemässen där vi får prata sjömätning ifred. Jag förstår att det är många uppgifter som måste hämtas in för att det korrekta djupet ska hamna på rätt plats.

– Positionering är A och O, säger Mårten. Vi utför nästan alltid så kallad RTK positionering vilket förbättrar GPS positionen ner till centimetern när. Vi hämtar vattenståndsdata från fasta sonder som mäter var tionde minut och innan vi startar måste vi mäta ljudhastigheten.

Ljudets hastighet i vattnet ändras med salthalt, temperatur och tryck och mäts därför, med hjälp av en sond, var halvmeter hela vägen ned. Eftersom ekoloden sänder ut ljudsignaler och vattendjupet beräknas utifrån hur lång tid det tar för ljudsignalen att nå botten och sen studsa tillbaka, måste den exakta hastigheten i varje del av vattenmassan vara känd.

– Dessutom har vi ett system som talar om hur fartyget dynamiskt rör sig, fortsätter Mårten. Dessa uppgifter förmedlas via en insamlingsdator till det flerstråliga ekolodet.

Om man inte tar hänsyn till att ekolodets sändare följer med båtens rörelse (och alltså inte har en fix position i förhållande till bottnen) kommer man räkna fel på den sträcka som ljudimpulserna färdas från ekolodet till bottnen och tillbaka. Då blir inte heller djupet korrekt

– I insamlingsdatorn klistrar vi på rörelsedata och ljudhastighet på de filer vi har från ekolodet, avslutar Mårten. Allt detta exporterar vi vidare till programmet som finns i datorerna däruppe och som vi använder för att titta på och bearbeta alla insamlade mätdata.

Slutligen hamnar alla sjömätningar i en databas på Sjöfartsverkets huvudkontor i Norrköping för att senare användas vid uppdateringar av sjökort.

Olika tekniker kompletterar varandra

Tillbaka uppe på bryggan har dagens karteringar avslutats och Kent Lögdberg visar hur tydligt man kan se den gamla strandlinjen. Linjen, som visar att bottendjupet ändras snabbt från ca 10 till 12 meter, sveper i en mjuk båge utanför den nuvarande kustlinjen. Utanför Verkeåns mynning framträder slingrande formationer på ca 15 meters djup, kanske rester från en fossil åfåra. Så spännande att se! Formationer som sticker upp över ytan som piggar eller högar syns också tydligt när Kent vänder och vrider och zoomar in på databilden.

Kjell Andersson och Peter Jonsson från Teknisk geologi, LTH, är också intresserade deltagare på dagens tur. Peter övertar snabbt min plats bredvid Kent när jag tittat färdigt och de två fördjupar sig i tolkningsfrågor och tekniska detaljer.

Vi är på väg tillbaka och rundar nu Stenshuvud från andra hållet, stränderna vid Knäbäckshusen ligger i skugga och ser inte längre så lockande ut. Kjell står lutad över ekolodsbilden framme vid Love Brovik. Kjell funderar på hur de olika karteringstekniker som används inom Havsresan 2009 kan samordnas för att få fram bra kartunderlag.

– Med vårt flerstråliga ekolod syns olika fasta strukturer tydligt, här ser vi till exempel tydliga sandformationer, säger Love.

– Det är bra för att få en överblick över geologiska formationer, säger Kjell. Sen kan vi komma in och komplettera med videokartering för att se mer i detalj vad som finns på botten.

Videokartering, tänkte jag, det måste jag också följa med på!

– Häng med i morgon, säger Kjell, det är inga problem.

Under ytan – Live!

Äntligen får jag också se ner under ytan, jag som inte dyker själv. Med Kjells och Peters släpvideokamera filmar vi utanför Krivarebodarna vid Stenshuvud.

På släpvideon sitter tre kameror placerade. En filmar rakt ned och det är den som ger bästa bilden. De andra två filmar åt sidorna. Dessa tre kameror spelas in simultant och kombineras med ekolodets bild, tid- och GPS-uppgifter.

– Så här skulle man kunna filma i transekt ifrån ca 3 meters djup invid stranden och rakt ut till ca 25 meter, säger Kjell. Med flera sådana transekt, kanske var femhundrade meter, får vi en grov uppfattning om hur olika bottentyper breder ut sig.

Videofilmerna utgör ett arbetsmaterial för att klassa bottnarna utifrån bottenmaterial (t ex sand, sten, block) och växtlighet (t.ex brun eller grönalger, sjögräs) eller om det är musselbankar. Transekten kan sedan användas som utgångspunkt för återkommande miljökontroller.

Här utanför Krivarebodarna fortsätter sandbotten långt ut. Jag tittar på den lilla videoskärmen: sand, sand, lite stenar och mer sand. Djupare ner blir det mer sten. Bilden vi tittar på är väldigt liten så vidare utvärdering får göras senare.

Vi avslutar transekten efter ca 2,5 km och rundar Stenshuvud. Där sänker vi åter ner kameran och får mer spännande bilder. Stenrev och ett grundområde av stenblock där det växer frodigt av friska brun och rödalger. En sann fröjd att skåda för en marinbiolog.

Bekräftade fynd och nya fynd?

Idag onsdag sitter jag åter ute på Carolina med Kjell Andersson och Hans Linderson. Arne Sjöström, Jan Öijeberg och Michael Palmgren är nere för att filma och dokumentera fångstredskapet – struten kallar Arne den nu. Snart får vi reda på vad det är som ligger där djupt under ytan.

Innan dyket visar Arne upp ekolodsbilderna från Jacob Häggs kartering med detaljer från området utanför Verkeån.

Det ser ut som det ligger åbäddar eller korvsjöar utanför mynningen. Det kan vara Verkeån som svämmat över, funderar Arne och Hans. Längre ut ser torv-eller gyttjebankarna annorlunda ut där kan det vara havet som stigit och dödat träden.

– Skogen är säkert 10 -11 000  år gammal, berättar Hans medan vi sitter på Carolina och väntar på att dykarna ska komma upp igen. Jag har räknat om från de gamla C¹⁴ dateringarna och nu vet man att man måste lägga på ca 1 500 år. Vi vet också att skogen sträcker sig ner till 30, möjligen 40 meters djup.

Dykarna kommer upp och bekräftar att det som ligger därnere verkligen ser ut som ett fångstredskap byggt av människor. De har trädprover med sig upp och de två revbenen som Arne observerat vid förra dyket. Kanske är revbenen från en Kronhjort  funerar Hans när han nu får se dem med egna ögon.

– Titta här grabbar, Sensation, skriker Kjell och håller upp mobilen. Vi har hitta en ny skog. På SMS:et står ”ca två meter hög – ett troligt träd”. Det är Kustbevakningen som kört med sina sonarer utanför Simrishamn. En ny skog?